riddarsporrar och annat...

När vi planerade vår blivande trädgård så var det soligaste och mest skyddade hörnet en självklar plats för en blomstrande örtagård. Det var kanhända modernt, och möjligtvis lite praktiskt, tänk att kunna gå ut och hämta kryddorna direkt i trädgården.... det var i alla fall en plan.... och planer är bra, så länge de inte tar över och blir till hinder.

Istället var det som om just riddarsporrarna tog över. Jag vet att jag drev upp dem från frö, några små plantor som bestämde sig för att här ska vi bo! Inte för att de på något sätt ville hindra de andra växterna   att finnas, men hur det nu blev så har dessa trädgårdens stolta riddare utökat sitt område till nästan hela platsen som var tänkt för örter..

En lite smultronplanta är allt som finns kvar av de ursprungliga planerna, men där viker jag inte ner mig, smultron direkt på morgonen, när jag blickar ut över rabatten, är inte helt fel. Tvärtom!

Och så här på kvällen när, jag sitter inne och skriver så känns det som ombytta roller, när riddarna kikar in i min värld...

Finlands vita ros

Nu blommor rosenbuskarna! Eller de flesta,  eller jag menar alltså den där pinniga rosa saken, som inte har något namn,  och som nästan kläms ihjäl av vresrosen, den som växer aggressivt och försöker ta över världen, och blommar i rosa även den... För stackars Polstjärnan som i fjol försökte klänga över hela äppelträdet och som jag flyttade till en ny plats i år, för att rädda trädet... den mår inte så bra. Spretig och lite visset gul... Det är straffet, när man inte läser på om växternas behov innan man planterar, kärleksfullt och med mycket gödsel. Polstjärnan kan bli 5 meter, hur högt blir ett äppelträd i Norrland?
Men, faktiskt så kommer det många nya skott, vackert  djupt gröna, med massor av liv. Skam den som ger sig!

Och äppelträdet fungerar hur bra som helst som spanarplats för grannens katt.... allt till det bästa....

ljus över komposten...

... en vecka kvar till midsommar, 22.49 på kvällen, ljust som mitt på dagen, och en en mygga som jagar...

Det är nog den bästa tiden i Norrland just nu, men svårtfångat på bild. Det är en speciell känsla, att cykla hem när det är sent men samtidigt så ljust. Det är så tyst, de flesta är hemma och inne på kvällen. Några enstaka bilar kör förbi, men det förstärker tystnaden mer än något annat. Ljust som på dagen, men ändå inte. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, det är ett annorlunda ljus, men inte kvällsljus.
Sommarljus helt enkelt.
Sommarljus som ger energi och lust att vara vaken hela natten, trots att man egentligen inte orkar.

Dessutom är det riktigt varmt inne i komposten nu! Har blandat vårskräpet från rabatter och buskar med några omgångar färskt gräsklipp. Det kokar därinne, precis som det ska.

vem sa att trädgård alltid är vackert....

.... det finns väl alltid en skräpig baksida på det mesta... eller de flesta trädgårdar i alla fall... och när det är så lätt att lägga ut de fina bilderna. De som är tagna ur rätt vinkel och visar den perfekta blomman eller trädgården så kanske just de bilder vi är så nöjda med blir en större press på omgivningen, att man måste lyckas, även i trädgården (inte bara med barnen, inredningen, matlagningen, och figuren... har jag glömt något?).
... i min trädgård kommer det alltid att finnas ogjort arbete och lite skräpiga hörn även om mycket går att   återanvända genom att vända ner det i komposten... och det kommer alltid att synas att det är en pågående process....
... det perfekta lyser med sin frånvaro men titta på den här ormbunken.... visst är den skön!

en klematis vid namn Kajsa

Har aldrig riktigt förstått vad det är som gör klematis till en så speciell växt. Under en lång period så fanns den inte på min växtkarta överhuvudtaget...
Den var helt ok  i andras trädgårdar, men i min, nej tack!
Men så hände det! Förra sommaren såg jag på lilla Kajsa på en handelsträdgård, och blev förtjust, visst är hon söt? Nu har hon dessutom visat mig godheten att överleva vintern och blommar ljuvt i år igen.. Man kan inte annat än att charmas av henne och jag börjar ana vad som låg bakom den laddning jag hört när människor i min närhet pratat om sin klematis!

varför skriver du inte om ormbunkarna?

så sa han... och det var ju en bra fråga. Så här tidigt på säsongen är ormbunkarna som vackrast, välväxta och ljusgröna, så skimrande när kvällssolen sipprar igenom.... men vad är det som gör att de gröna växterna som bygger upp en så stor del av trädgården så sällan hamnar i rampljuset.
Här, i min blogg, är det mest bilder på blommande blommor, i glada färger... och en eller annan kattbild, förstås. Det gröna,  fonden som lyfter fram de små färgklickarna, får inte särskilt stort utrymme.  Och ändå så är de lika viktiga, det ena behöver det andra, då blir helheten ett bra ställe att hämta kraft på när arbetsveckan knackar på dörren, trots att det är sommar ute.

tulpanglädje!

Så fint det blev, kom hem och möttes av de här ny utslagna tulpanerna, i stilla kvällsljus. Sånt blir man glad av. Lökarna satte jag i höstas och på bilden såg det så fint ut, men under de senaste veckorna har det mest sett ut som skrangliga pinnar... men så plötsligt händer det....